Dagen min bror dog

Det knackade på min dörr. Det var de, jag visste att det var de. De hade aldrig varit hemma hos mig förut. Faktum är att ingen hade varit hemma hos mig förut. Min lillasyster Wendy tog aldrig heller hem kompisar, hon åkte till dem istället. Området jag bodde i var inget område man gärna bjöd hem vänner till. Fast det var egentligen inte det största problemet i mitt fall. I mitt fall så hade jag inte så många vänner. Den enda vän jag hade var min lillebror, Thomas. Jag älskade honom över allt annat. Jag skulle gå igenom eld och vatten för honom. Om jag hade fått bestämma så hade jag flyttat härifrån. Jag hade köpt ett fint litet hus på landet där min bror kunde få växa upp och få den bästa uppväxt man kan tänka sig. Lortstan kunde inte erbjuda detta. Men tyvärr var det här vår mamma och pappa hade bestämt sig för att slå sig ner. Inte för att de hade något val, det var det enda vi hade råd med. Så antar jag i alla fall att det var, inga föräldrar skulle väl låta sina barn växa upp på detta ställe om de hade ett alternativ. Jag hade aldrig frågat mina föräldrar varför vi bodde här. Vi har ingen bra relation. Båda jobbar hela tiden så jag fick ta hand om mina två småsyskon, så hade det alltid varit. Wendy var oftast inte hemma, hon trivdes inte, vilket är helt förståeligt. Thomas däremot hade inga vänner att vara hos. Hans enda alternativ var, precis som mitt, att stanna hemma. Därför var det mitt jobb att ta hand om honom. Jag tog alltid hand om honom, i skolan, här hemma, på gatorna. Jag lät honom aldrig vara ensam. Jag var nog inte det bästa skydd man kan ha, men jag skulle i alla fall aldrig låta honom vara ensam. Förutom idag. Jag skyndade mig till dörren och öppnade. Där stod Magdalena, Patricia, Hanna och pappan som hade gett dem skjuts. Ingen vettig förälder skulle låta sitt barn gå ensam hit.

”Hej. Vad roligt att ni kunde komma. Kom in” Jag kunde inte gömma min lycka utan det syntes i hela mitt ansikte. De tre flickorna stod bara där ett tag, sedan viskade pappan något till dem och åkte därifrån. De steg in i huset och jag visade dem glatt alla rum. De delade inte min entusiasm, det märktes men jag skulle ändå försöka mitt bästa för att få dem att trivas. Vi gick in på mitt rum och stängde dörren. De började leta igenom mina lådor och jag hoppades att de inte skulle hitta något pinsamt. Magdalena tog upp något ur en låda och alla fnissade, jag hittade snabbt på en lögn varför jag hade saken. Jag kunde inte avgöra om de trodde på mig eller inte. Jag hade gjort mitt bästa för att gömma allt som kunde tänkas vara barnsligt och pinsamt innan de kom. Jag fick verkligen inte misslyckas. Om de hade roligt idag så skulle jag kanske få vara med i deras gäng, inget var värt mer än det. Det knackade på dörren och jag öppnade. Thomas stod i dörröppningen och såg upp på mig.

”Mamma sa åt mig att gå till affären och köpa mjölk men jag vågar inte. Det är massa oväsen utanför. Kan inte du snälla följa mig?” Jag skulle precis säga ja när jag hörde hur flickorna började fnissa och Hannas röst hördes bakom mig.

”Behöver du följa din lillebror till affären? Jag behöver aldrig gå till affären. Är du hans privata slav eller?” Skratt brast ut bakom mig och jag kände vreden stiga inom mig. Hur kunde min bror göra så? Hur kunde han be mig att följa honom när jag hade vänner här.

”Nej det kan jag inte. Ser du inte att jag har viktigare saker för mig? Försvinn härifrån”. Jag hann precis se min lillebror förkrossade ansiktsuttryck innan jag smällde igen dörren framför näsan på honom. Jubel hörde bakom mig. Jag skakade bort bilden av Thomas ansikte ur mitt huvud och vände mig med ett stort leende mot flickorna.

”Ni får ursäkta mig bror. Han är… dum i huvudet” De nickade leende mot mig och sedan började alla berätta om sina jobbiga syskon. Jag log och skrattade till allt de sa. Egentligen hörde jag inte ett enda utav orden. Allt jag kunde tänka på var att jag hade svikit min bror. Han hade aldrig behövt gå ensam. Jag kände mig rutten inombords, hur kunde jag ha varit så elak mot honom? Jag hade åtminstone kommit ett steg närmare gänget verkade det som. Nu pratade det med mig. Det hade de aldrig gjort tidigare. Skrik hördes på utsidan. Flickorna tystnade förskräckt och kurade ihop sig. Jag gick fram till fönstret och såg ut. Skottlossning. En ensam pojke stod som förstenad längs husväggen, Thomas. Ett pistolskott högre än de andra avlossades på gatan. Thomas föll ner på marken. Jag rusade ut ur lägenheten, hoppade ner för trapporna, smällde upp dörren och sprang fram till min lillebror. Jag sjönk ner vid hans blodiga livlösa kropp och kramade honom i min famn. Jag grät, jag skrek. ”Förlåt”…

Detta var en grej jag skrev som är ur Westleys synvinkel. Det handlar om när hennes lillebror Thomas blev skjuten utav den person som kom att bli hennes bästa vän. Dock vet hon inte att det var han som avlägsnade skottet den dagen. Kompisen är såklart Timothy.

/Rosa

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Denna blogg har inte varit använd på ett bra tag. Vi har istället bytat över till denna adress, My Scene.  - Grön  ...

                Några bilder jag och Rosa tog för länge sedan som aldrig kom upp på bloggen förrän nu.  Vi slutade för över ett år sedan men nu har det börjar bli svårare att hålla bort tankarna från våra små vänner så jag tänkte passa...

Tänkte bara lägga ut en liten hint till vår utökning. Två nya införskaffades idag, dock EJ myscene :O så vad är nu detta?... ;) Det får ni kanske snart se....   /Rosa   ...

Hallihallå :D   Jag (rosa) och grön gjorde en lek ett tag. Leken är nu finished :) Den hette SOULMATES och handlade ungefär om detta: Delancey är en sorts vampyr kallad Jouet (från franskan, betyder leksak). Jouets är ungefär som en vanlig vampyr...

Här kommer ett inlägg som borde kommit för länge sedan... eftersom detta utfördes för ett tag sedan, men det får komma lite i efterskott ^^   Vår favorittjej Delancey hade väldigt, väldigt länge en stor spricka i sin hals. För att förhindra att h...